Din berättelse
Barnmorskans dagböcker berättar dold kvinnohistoria
-De tröskade havre hemma på gården så mamma hann inte in till BB. När distriktsbarnmorskan Linnéa Friman anlände var jag redan född. Det var den 10 september 1945, berättar Brita Moström. Hon är ordförande i Västra Ämterviks hembygdsförening som vårdar minnet av barnmorskan som var verksam i bygden i drygt 40 års tid. - Ett stycke dold kvinnohistoria.
Linnéa Friman (född Westin) föddes år 1900 i Boda socken i nuvarande Kils kommun. Hon växte upp med sina föräldrar och tre äldre bröder i byn Lerbodatorp. Vid 21 års ålder började hon sin specialistutbildning till barnmorska vid Barnmorskeanstalten vid Stockholms Södra Barnbördshus. I utbildningen ingick nio månaders förlossningskonst och tre månaders instrumentalundervisning. Med betyget ”med beröm godkänd” avseende såväl kunskap som färdighet tog hon sin examen den 20 juni 1922.
Jordkulor i ödemarken
Hon fick sin första tjänst som distriktsbarnmorska i distriktet Vittangi i nuvarande Kiruna kommun i Lappland i februari 1923. Att säga att förhållandena var svåra är en underdrift.
- På skidor åkte jag långt ut i ödemarken och förlöste kvinnor. Ibland i rena rama jordkulor med stampat jordgolv. Det var så eländigt och så fattigt så det kan du inte förstå, berättade Linnéa långt senare för sin brorsdotter Gunbritt Uppvall (född Westin) som idag är 80 år och bor på Hammarö.
Hemförlossningar
I slutet av 1924 lämnade hon Norrland och återvände hem till Västra Ämtervik där hon fick tjänst som distriktsbarnmorska. Vid den här tiden dominerade hemförlossningar på landsbygden vilket det fortsatte att göra ytterligare några decennier. Den 1 november 1924 skrev Linnéa den första anteckningen i barnmorskedagboken som lämnats ut till henne av provinsialläkare Åberg i Sunne. På Värmlandsarkiv finns hennes barnmorskedagböcker väl bevarade. På förtryckta blad, med i stort sett samma uppgifter som finns i dagens journaler, berättar hennes noggranna anteckningar om kvinnornas vedermödor vid hemförlossningar under åren 1924-1943. I allt från herrgårdar till små stugor på landet. Några uppgifter om den blivande fadern finns dock inte.
-Det ryms mycket dold kvinnohistoria här för på den här tiden pratade inte kvinnorna så öppet om sina förlossningar. Min egen mamma berättade just ingenting så det lilla jag vet om när jag själv kom till världen har jag fått höra av min faster, säger Brita Moström.
Olika öden
Det allra första uppdraget fick ett sorgligt slut.
1 november 1924: Linnéa kallades kl. 11:30 och anlände en halvtimme senare till den 32-åriga gifta kvinnan som tidigare förlöst tre levande foster. Vid 20-tiden på kvällen fick kvinnan värkar och kl. 14:30 nästkommande dag fick hon ett missfall i femte månaden. Linnéa lämnade kvinnan efter sex timmar.
En vecka senare var det dags igen och då gick det snabbt:
8 november 1924: Linnéa kallades kl. 6:00 på morgonen. Det var fem kilometer mellan hennes bostad och den 26-åriga gifta kvinnans hem. När Linnéa anlände en timme senare var en levande flicka på 3,2 kilo och 50 centimeter redan född. Efterbörden kom ut fullständig och blödningarna var normala. Linnéa lämnade kvinnan efter fem timmar.
Julhelgen 1925
Att det mytomspunna yrket snarare var att betrakta som ett kall vittnar anteckningarna från julen 1925 om:
23 december 1925: Linnéa kallades kl. 22:00 på kvällen innan julafton till den 27-åriga gifta kvinnan och hennes första förlossning. Det hela drog ut på tiden och på självaste julafton kallades provinsialläkare Åberg till platsen. Av övriga anteckningar att döma var det ovanligt. Först på juldagens eftermiddag kl. 15:00 föddes efter förlossningsoperation med tång på Torsby lasarett en levande gosse på 2,9 kilo.
En timme efter den utdragna förlossningen, kl 16:00, kallades Linnéa på nytt. Nu till en 25-årig kvinna som kl. 21:10 på kvällen födde en levande flicka på 2,8 kilo. Här framgår att barnmorskan Anna Karlsson Nolby tillstötte patienten vid förlossningen. Lyckligtvis fanns alltså hjälp att få för Linnéa som trots allt inte kunde dela på sig. Så värst mycket eget julfirande blev det ändå inte för henne detta år då totalt 24 barn föddes i Västra Ämterviks församling.
Gosse på 4,6 kilo
Året därpå, den 11 juli 1926, gifte sig Linnéa med fyra år äldre Anton Friman. Han var kommunalnämndens ordförande i Västra Ämtervik och bonde med egen gård. Frimansgården i Västra Ämtervik, en 1700-tals gård vackert belägen vid sjön Fryken. Dit flyttade hon för att bo med flera generationer av familjen. Hon fortsatte sin yrkesverksamhet även efter giftermålet och dagböckerna fylldes på med fler kvinnoöden.
4 mars 1929: Linnéa kallades kl. 3:00 på morgonen och anlände kl. 4:00 till den 33-åriga kvinnan som tidigare förlöst fyra levande foster. Två timmar senare föddes en levande gosse på 4,6 kilo! Som särskild omständighet noterades totalbristning och efter att efterbörden pressats ut blev kvinnan mycket dålig och svimmade. Efter några injektioner blev hon bättre och Linnéa lämnade henne efter åtta timmar.
Det är förvånansvärt få riktigt unga kvinnor i dagböckerna.
Det var skamligt att som ung och ogift kvinna föda barn på den här tiden. Barnen fick epitetet ”oäkta” och de kunde bli illa behandlade. Kanske avvaktade man därför in i det längsta med att kalla på barnmorskan? Men det hände ibland:
1 februari 1930: Linnéa kallades till den 16-åriga ogifta kvinnan till hennes första förlossning. Hon anlände kl. 11:30 och kl. 18:50 föddes en levande gosse på 3,5 kilo och 51 centimeter. Linnéa lämnade den unga, nyblivna mamman efter två timmar. Vem fadern var och hur det gick sedan för den unga mamman och den lille gossen kan man undra.
Adopterade en dotter
Linnéa och Anton Friman fick själva inga biologiska barn. När Linnéa var 35 år adopterade de sin dotter Ulla som då var fyra år gammal. Även efter att hon blivit mamma fortsatte hon sitt arbete som distriktsbarnmorska och dagböckerna sträcker sig fram till 1943. Efter krigsslutet
blev det allt vanligare med sjukhusförlossningar och under åren 1951-1959 fanns ett BB i Sunne. På Torsby sjukhus fanns det redan tidigare en förlossningssal. Linnéas arbete förändrades och kom att omfatta såväl förlossningar på BB som hemförlossningar och så småningom också arbete på den nyinrättade mödravårdscentralen. Där tillkom nya uppgifter som mödragymnastik, hygienutbildning och ibland preventivmedelsrådgivning.
1963 gick Linnéa i pension, men även efter det hände det att hon fick ge sig ut i bygden för att hjälpa fler barn till världen.
Välfyllda barnmorskeväskor
Det finns få fotografier på Linnéa men desto bättre finns hennes barnmorskeväskor med all utrustning, uniformen och barnmorskebrevet bevarade hos Västra Ämterviks hembygdsförening. Brita Moström och Maj-Britt Nilsson är ordförande respektive vice ordförande i föreningen. De visar upp Linnéas barnmorskeuniform som består av en ljusblå klänning, ett vitt förkläde och broschen som visar hennes examen.
-Uniformen fick inte vara så lång att den riskerade släpa i golvet och virvla upp smuts. Hygienen stod i centrum. Det hände också att barn föddes på barnmorskans förkläde när sängarna saknade lakan, berättar de.
De stora väskorna i brunt läder var välfyllda. De innehöll bland annat tång, bäcken, peang, febertermometer, handdukar, såplösning, starka desinfektionsmedel som Sublimat och Lysoform, det karaktäristiska stetoskopet i trä och krysthållare som surrades fast i sänggaveln för kvinnan att hålla i när krystvärkarna satte in. 1946 gick Linnéa en kurs i lustgas och efter det hade hon också med en lustgastub vid hemförlossningar.
-Barnmorskorna packade också ofta ned en omgång bebiskläder då det var långt ifrån självklart att det skulle finnas i alla hem, säger Brita Moström
Hur var Linnéa som människa?
-Hon hade ett stort intresse för människor och kände med dem som hade det svårt och var utsatta. Särskilt barnen. Hon var också en stor djurvän och lite av en naturromantiker som såg det vackra i vattnet, skogen och blommorna. Hon var vetgirig. Hon intresserade sig för hembygden och läste engelska på senare dagar. Genom hela livet hade hon en stark gudstro, berättar brorsdottern Gunbritt Uppvall som själv valde läkaryrket inspirerad av sin faster.
Maj-Britt Nilsson mötte Linnéa på mödravårdscentralen i Sunne så sent som våren 1968 då hon väntade barn och Linnéa vikarierade för en annan barnmorska.
-Hon var jordnära, lugn och sansad och hade ett gott handlag, minns Maj-Britt.
Verksam in i det sista i det yrke eller kall som var hennes. På hösten 1968 dog Linnéa i hemmet på Frimansgården, där hon efter att ha blivit änka 1955, bodde med sin dotters familj.
Text: Anna-Karin Worland
