Fyrvaktarhustrun Maria Olsson sedemera ”Skepper-Mari” (1850-1935) från Hammarö

Din berättelse

Fyrvaktarhustrun Maria väntade parets tredje barn när maken dog

Tänk dig att du lever på en fyr i Vänern med din man som är fyrvaktare och era två små döttrar. Du väntar ert tredje barn. Tänk dig då att din man dör och att du står ensam på fyren. För fyrvaktarhustrun Maria på Söökojans fyr öster om Hammarö var det verklighet en dag i november 1881.

Maria, som hette Jonsson som flicka, föddes 1850 i Grums men växte sedan upp på Hammarö. Hon började tidigt arbeta som mejerielev på Sunds Gård i Säffle. Efter elevtiden kom hon till Ekerö utanför Stockholm och arbetade på en stor gård som mejerska. I arbetet ingick att mjölka, kärna smör och ysta ost. Mejerskor var högt aktade och respekterade yrkeskvinnor. Det var ett hårt jobb med långa arbetsdagar. Många var dock avundsjuka på deras speciella ställning i samhället och en del ansåg att mejerskorna blev runda och präktiga av all den grädde som man trodde att de åt.

TORKAD FISK
Maria återvände till Hammarö och 1876, vid 26 års ålder, gifte hon sig med jämnåriga Anton Olsson. Anton var fyrvaktare, lots och prickhållare på Söökojans fyr. Ett yrke som gått i arv från hans far som var fyrvaktare på Sätersholmens fyr. Ganska snart föddes döttrarna Elin (1878) och Linda (1880). Att vara fyrvaktarfamilj var en hård och obekväm tillvaro. Sommaren var en härlig tid på fyren men när den första snön kom på hösten och isflaken började skramla utefter stränderna blev det kusligt och ödsligt. Vanligtvis var de isolerade några veckor på hösten och några veckor på våren då de inte kunde ta sig iland. När isen lagt sig blev det åter bättre för då kunde de gå iland. Det var långt före motorbåtarnas tid så de fick använda åror och segel när de skulle iland för att proviantera. Fyrvaktarlönen var liten och gick inte helt att leva på. Fiske var en sidonäring och fisken kunde också torkas. All fisk togs tillvara och Marias recept på mörtbullar är väl bevarat.

NYBLIVEN ÄNKA OCH HAVANDE
När Maria väntade parets tredje barn insjuknade Anton och fick föras till Lasarettet i Karlstad. Doktorns utlåtande var rakt på sak: Anton var döende och det fanns inget att göra. Den unga hustrun frågade: – Kan jag ta med honom hem för snart börjar isen lägga sig och då kan jag inte ro längre? Det fick hon. Maria tog hem honom till fyren och vårdade honom tills han dog den 10 november 1881. Enligt dödsattesten av kikhosta men enligt vad som berättats av njursvikt. Säkert är dock att tredje dottern Hanna var faderslös redan när hon föddes ute på Söökojans fyr en vinterdag den 8 februari 1882.

TROENDE
Maria var nu ensam på fyren med tre små flickor. Antons bror August, som var fyrvaktare på Sätersholmens fyr, hjälpte henne så gott det gick. Men ordet ensamstående får onekligen en särskild innebörd. Det vore nu nära till hands att tvivla i sin gudstro. Men på maken Antons gravkors på Hammarö Södra kyrkogård står det inristat: ”Salige äro de som i hepranom dö. Upp bok 14 gap 13 ver”. Sannolikt fann Maria tröst i att de som dött med en gudstro är lyckliga då de skall få vila sig från sitt arbete och deras goda gärningar följer dem i döden. Hon förblev starkt troende genom hela livet och det hände ibland att hon ryckte in som predikant i Missionskyrkan på Hammarö när den ordinarie fått förhinder.

ÄNKEPENSION
Som änka till en fyrvaktare fick hon från Seglationsstyrelsen en änkepension på 5 kronor per barn och år. För att erhålla den fick hon ta sig in från fyren till Hamnkontoret i Karlstad och legitimera sig med de tre döttrarnas mössor! Som bevis för att alla barnen var i livet.
Situationen blev så svår att Maria övervägde att ackordera ut sina flickor och resa till Amerika för att tjäna pengar. Så blev det nu inte. 1883 skrev hon ett köpebrev där hon fick bygga och odla på fastighetslotten Rud/Rudstorp på Hammarö. Avtalet gällde för 50 år framåt mot köpesumman 60 kr som hon betalade kontant. Hon byggde en stuga i Rud och den lilla familjen kom till fastlandet. Där mötte hon några år senare fiskaren Lars Gustaf (LG) Nilsson som i folkmun kallades ”Skeppern”. Han hade blivit änkeman 1885. Efter åtta år som ensamstående ingick hon 1889 äktenskap med ”Skeppern” och blev Maria Nilsson men kallades allmänt ”Skepper-Mari”. I och med äktenskapet blev hon också styvmor till ”Skepperns” sex barn. Familjen utökades till elva.

FAMILJEN ANNORLUNDA?
Det var inget liv i överflöd. ”Skepperns” matlåda fylldes först med fläsk och potatis eftersom han var grovarbetare. Barnen fick ibland nöja sig med att doppa potatis i fläskflottet. Sist i matordningen kom Mari själv. Att vara en stor familj var inte direkt annorlunda utan snarare ganska vanligt. Likväl var det förstås oerhört slitsamt och svårt att få det att gå ihop.
Yngsta dottern Hanna fick ofta åka ut till ön Sööa, nordost om Söökojans fyr, där Gustav och Katrin Olsson varit nybyggare sedan 1860-talet. De odlade råg, potatis och grönsaker och hade några kor. Den unga flickan Hanna fick hjälpa Katrin med allehanda sysslor. Det gjorde hon så gärna, hon tyckte det var bra att arbeta där. Katrin var en duktig husmor, godhjärtad och givmild och delade gärna med sig om någon hade det svårt. Hanna berättade om det för författaren Thyra Sjöberg i samband med sin 90-årsdag 1972: ”När jag hade vôre på Sööa å arbete nôa dager å skulle fare hem, då feck ja följe mä Katrin ut i visthusboa. Där fanns dä e salttine mä fläsk i, å i mjölarka fanns dä mjöl. Iblann hängde det rökt fläsk i take å dä fanns allt möjlit gôtt. Då skar ho å en redi fläskbete å så öste ho i en mjölpôse å dätte feck ja åttå henne. Ja va så gla så ja vesste inte te mej! När ho hade bake palt då feck ja ett par palter å iblann tömde ho i e mjölkflaske. Du ska tro att dä va glädje när ja kom hem mä dätte! Å iblann feck ja ett par kroner också, du kan tänke dej att ja va rik då.”
Omständigheterna till trots växte Skepper-Maris tre döttrar upp till unga kvinnor som bildade egna familjer. Även om barndomen varit fattig så fick de alla tre ett långt liv. Inte minst Hanna som blev 92 år gammal.

BARNMORSKAN SKEPPER-MARI
År 1900 kom Anders-Petter Johansson och hustrun Amalia som fyrvaktare till Söökojans fyr. Två år senare väntade Amalia barn och det blev dags att föda. Anders-Petter rodde in till fastlandet för att hämta barnmorskan. – Hon är ute på annan förrättning, fick den blivande fadern till svar. Lyckligtvis fick Skepper-Mari, som då var 50 år gammal, nys om det hela. Hon tog båten och rodde själv ut till fyren för att hjälpa Amalia. När barnmorskan till slut kom ut till fyren möttes hon av en välskapt nyfödd liten gosse som senare kom att döpas till Holger. – Jag hade inte kunnat göra det bättre själv, kommenterade barnmorskan Skepper-Maris insats. Den lille Holger växte upp och blev så småningom en väl ansedd yrkesfiskare på Hammarö. Nu var det inte bara vid barnafödslar som Skepper-Mari var behjälplig. Detsamma gällde när någon ko hade en ovanligt besvärlig kalvning. Hon kunde också ta hand om stökiga karlar som tagit ett järn för mycket på lördagskvällen.

ETT GOTT PARTI
Att hon var en urstark kvinna – ett rekorderligt fruntimmer - råder det ingen tvekan om. Inte heller pjåskade hon med barn och barnbarn. De fick tidigt ta stort ansvar. Dock lär hon haft ett finger med i spelet vid yngsta dottern Hannas val av blivande make. Hanna gifte sig 1903, 21 år gammal, med handlaren Karl G Olsson och de bildade familj i Östanås på Hammarö. Flickan, som blivit så lycklig över en fläskbit och en påse mjöl, gjorde ett gott parti och fick det ekonomiskt bra. Efter att själv ha levt under så svåra betingelser kan vi gissa att Skepper-Mari använde sin kvinnliga list för att ge sin yngsta dotter bättre ekonomiska förutsättningar. Det närmaste hon kom att ”curla” sina barn.

PÅ ÅLDERNS HÖST
Sina sista år i livet bodde hon på övervåningen hos dottern Hanna och hennes stora familj i huset i Östanås. In i det längsta skulle hon med till Missionskyrkan om söndagarna. På slutet fick hon bäras nedför trappan av svärsonen Karl G Olsson som muttrade över om det verkligen var nödvändigt. Men inte ens en av Hammarös största entreprenörer och handlare på den här tiden skulle komma på tanken att protestera mot sin svärmor Skepper-Mari.
Vid 85 års ålder lämnade hon jordelivet och begravdes vid en egen gravplats på Hammarö Södra kyrkogård. På gravstenen står det ”Maria Nilsson 1850-1935 Rud”. Enkelt och avskalat. Desto större var hennes gärningar i verkliga livet.

Text: Anna-Karin Worland