Viola Sandell (1910-1999) Hembiträdenas agitator och riksdagskvinna

Din berättelse

VIOLA SANDELL (1910-1999) HEMBITRÄDENAS AGITATOR OCH RIKSDAGSKVINNA

När hembiträdet, ombudsmannen och riksdagskvinnan Viola Sandell gick bort 1999, 89 år gammal, ärvde Föreningsarkivet i Värmland hennes privata samling av dagböcker, fotografier och klippböcker.
-Viola hade ingen egen familj men hon var mamma till vårt föreningsarkiv som bildades 1949. Vi är glada och stolta över att vi fick ärva hennes personliga arkiv och vi vårdar det ömt. Hon personifierar begreppet föreningsmänniska och när vi 2019 firade 70 år var hon en av de tio kvinnor vi porträtterade i utställningen Dold kvinnohistoria, berättar Berith Sande på Föreningsarkivet i Värmland.
”Grabbarna svärmade kring Viola som flugor på en gödselhög men hennes stora kärlek blev tidigt föreningsarbetet. Visst förekommer rätt många andra förälskelser men de kanske ej höll måttet”, skrev Viola själv om saken när hon inför sin 50-årsdag skrev ner sina minnen i en av många dagböcker.

Hon föddes 1910 i Rimforsa i Östergötland. I doppresent fick hon en röd filt och i sin dagbok funderar hon över om det var en tanke för framtiden eller bara en slump. Redan i ungdomen kom hon med i nykterhetsrörelsen och det var där hon lärde sig argumentera och debattera. Någon längre skoltid var det inte fråga om. Det var, precis som för modern, arbete som stod till buds. Det framgår av den gulblekta dödsannonsen som ligger löst i en av dagböckerna: ”Vår kära mor Hulda Sandell har slutat sitt arbetsfyllda liv”. Violas föräldrar var bönder och familjen bestod av sju barn så förhållandena var enkla. Ändå fick hon redan 1923, när hon var 13 år, en kamera i present. Hur den finansierades är oklart men säkert är att hon använde den flitigt under många år. – Fotoalbumen är många och välfyllda.
Som 16-åring skrev Viola mycket noggrant i en matlagningsbok. Om hon redan då arbetade som hembiträde eller möjligen gick i hushållsskola framgår inte men det är detaljerade anteckningar om vad middagarna bestod av och vad de kostade:
”Middag den 1 dec 1926. Rotmos med stekt fläsk och blåbärssoppa med potatisbakelser. Pris för middagen per person: 38 öre”.

1931 flyttade hon, 21 år gammal, till Stockholm för att arbeta som hembiträde i olika familjer. Eller ”hemslav” som hon själv senare kom att uttrycka det. Hon mindes tillbaka och skrev:
”Längtan ut gjorde sig alltmer påmind och den 28 september 1931 klev Viola på tåget vid Rimforsa Central för avresa till huvudstaden. Nu började så smått klättringen uppåt via några platser i hembiträdesyrket. Det var strålande tider för dem som behövde anlita hembiträdeskraften. Lönerna voro låga men arbetstiden var så mycket längre. På den tiden fick man vackert be om att få gå ut på sin fritid. Behagade det ej ”frun” var ej annat att göra än att snällt stanna inne. Manliga bekanta voro förbjudna men det fanns väl fönster. En ändring var av nöden ansåg Viola och så började hon att arbeta för lagstadgad arbetstid även för hembiträdeskåren”.
På den lilla fritid som fanns engagerade hon sig i nykterhetsrörelsen, SSU och Hembiträdesföreningen i Stockholm. Redan 1936 uppvaktade hon tillsammans med två medsystrar Sveriges socialminister Gustav Möller för att få en hembiträdeslag till stånd.

Samma år tog ordföranden i Stockholms hembiträdesförening Hanna Grönvall initiativ till Hembiträdesföreningarnas centralkommitté. Kommittén arbetade för att organisera fler hembiträdesföreningar i landet och var drivande i frågan om hembiträdeslagen.
1941 blev Viola Sandell hembiträdesföreningarnas första ombudsman på riksplanet med uppdraget att organisera fler föreningar runt om i landet. Hon startade sin första turné den 7 oktober 1941 med Malmö som första anhalt: ”Igår reste jag från Stockholm. Därmed inträdande i aktiv tjänstgöring som ombudsman för Sveriges Hembiträdesföreningar. Det är nästan en historisk händelse och nu vilar ett tungt ansvar på mina 31-åriga axlar”.

Det fanns anledning att misstänka att det inte skulle bli lätt att försöka organisera en yrkeskategori som inte hade reglerad ledighet. Under de år hon turnerade runt i landet dokumenterade hon sina resor i sin dagbok Hembiträdesagitation 1941-1946. Det var krigsår med rekordkalla vintrar och det gick upp och ner. Välbesökta möten varvades med möten utan just någon uppslutning alls. Hon frös i sin ensamhet på olika hotellrum och hon väntade otaliga timmar på tågstationer med varierande komfort. Ibland märks en oro för den egna hälsan och en uppgivenhet inför uppdraget.
Gävle den 21 november 1941:
”Gävle blev den verkliga succén. Sällan har jag mött en sådan applådåska och salen var så fullpackad och extra stolar fick bäras in. FCO (Facklig Centralorganisation) var i riktig glädjeyra och glad är jag, ty med sådana resultat är det värt att gå på i ullstrumporna. Flickorna verkar vara till största delen erfarna yrkesutövare och intresse för organisationen finns då. Tänk 100-talet medlemmar på tre möten.”
Åmål 20 februari 1942:
”Åmål blev just inte så lyckat. Inte många mötesdeltagare, inget program utom föredraget och en ordförande i FCO som jag avgjort har aversion emot.”
Umeå den 16 april 1942:
”Tidernas möte! Mellan 200-300 deltagare och 104 anmälda medlemmar. Det hela var så välordnat att man kan njuta av det en hel vecka.”
Örebro 12 mars 1943:
”Om en timme börjar mötet här i Örebro. Jag börjar vara så ledsen på alla dessa liknöjda hembiträden, så jag mister snart lusten att slåss för dem. Det arbetssammaste man kan företa sig. Jag är trött och inte riktigt kry, så det bidrager väl också till att göra mej nedstämd. Arboga blev ingen ljuspunkt. Fem hembiträden intresserade och ungefär 15 personer på mötet. Hopplöst!! Men så är det och inte lär jag kunna åstadkomma någon förändring.”

Sommaren 1943 var hon tillsammans med Hanna Grönvall ledare på en hembiträdeskurs på kursgården Brunnsvik i Dalarna. Deltagarna var medlemmar i lokala hembiträdesföreningar som fick lära sig att hävda sin rätt inför arbetsgivarna. Viola fick uppskattning för sin insats. Det betydde mycket för henne och gav henne ny kraft.
I juni 1944 infördes hembiträdeslagen som hon åtta år tidigare var med och uppvaktade socialministern om. Även det ett positivt resultat av alla ansträngningar. Därmed reglerades arbetsvillkoren för hembiträden även om rätten till ledighet fortfarande var begränsad.
Fridagar kunde åtnjutas var tredje söndag eller annan helgdag eller efter klockan 13 varannan sådan dag. Kvällsledighet hade hembiträdet rätt till en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14. Hembiträdena var en av de sista yrkesgrupperna som fick reglerad arbetstid.

Viola fortsatte oförtrutet sitt arbete som turnerande agitator med många och långa resor. Inte sällan använde hon sin humor och slagfärdighet för att nå fram med sitt budskap. Hon spelade husfru i en sketch på hembiträdesföreningen i Stockholm i något som vi idag skulle kalla rollspel. Hon agerade fotbollsdomare iförd hembiträdesuniform och till melodin ”Halta Lottas krog” författade hon ”Hembiträdenas paradmarch”.

När 1946 tog sin början hade hon haft uppdraget i drygt fyra år och hon startade upp en ny turné redan på trettondagen med en fullspäckad vecka i Norrbotten:
Lansjärv den 6 januari 1946 (Trettondagen):
”En liten bondby ett par mil från Överkalix. Bilen som skjutsade mig från Överkalix kunde inte köra ända fram ty det fanns ingen plogad väg över träsket utan man fick pulsa i snön över isen och så vidare någon kilometer upp i skogen där mötet hölls i en gammal AK-barack. En ganska bra lokal som rymde 150 personer. Den var nu fullsatt men inget program förekom utöver föredraget. Männen visade tecken på förskräckelse då jag föreslog dem att försöka få in kvinnorna i kommunen. Somt faller på hälleberget”.
Några månader senare var hon i Haparanda där mötet var dåligt förberett:
Haparanda den 18 mars 1946:
”Misslyckat – det hängde i luften redan vid vandringen från stationen. Ingen som mötte, inget rum beställt och inte en affisch om mötet. Klockan åtta trodde man på att Haparandas hembiträden skulle försaka andra söndagkvällens fröjder för att gå och höra på ett föredrag. Optimismen belönades med tre själar. Så det hela slutade med kaffejunta inne på mitt rum.”

1947 tog det ekonomiska stödet från LO (Landsorganisationen) slut och Violas sexåriga uppdrag som ombudsman för Sveriges Hembiträdesföreningar upphörde. Fler kvinnor började få arbete inom industri och offentlig sektor och färre familjer hade råd med hembiträde. Med nya och bättre hushållsmaskiner som tvättmaskin, kylskåp och dammsugare kunde husmor själv utföra sysslorna.

Som mest hade Hembiträdesföreningarnas centralkommitté 27 anslutna föreningar och 512 medlemmar. En blygsam siffra kan tyckas då antalet hembiträden i Sverige var runt 140 000 enligt en av Violas anteckningar. – Uppdraget att organisera hembiträden utan reglerad arbetstid hade inte varit enkelt.

Under sina resor hade Viola fått smak för Värmland och 1948 fick hon anställning på Arbetsförmedlingen i Karlstad. Hennes föreningsengagemang var fortsatt starkt och från 1952 och fram till 1975 satt hon i riksdagen för socialdemokraterna på den så kallade Värmlandsbänken. Ett uppdrag som förde henne ut på fler och längre resor också långt utanför Sveriges gränser. Inte dåligt av en ”hemslav” från Rimforsa som inte bildade egen familj men som hade desto fler föreningsvänner runtom i världen. Det var ju föreningsarbetet som var hennes stora kärlek.

Text:
Anna-Karin Worland