kvinnlig polis iförd uniform med kjol

Byxkjolen

Berättelse om saken

I januari 1958 samlades journaliter utanför polisskolan i Stockholm för att få en skymt av Sveriges första "jujutsukunniga och batongbeväpnade" kvinnliga poliser. Det var något helt nytt. Visserligen hade så kallade polissystrar varit aktiva sedan 1908, men de hade verkat i det dolda och arbetat i inre tjänst. Att kvinnliga poliser nu skulle synas i det offentliga rummet och patrullera stadens gator var för många en svindlande tanke. I journalfilmen (https://www.svtplay.se/video/30201764/journalfilmer/journalfilm-kvinnliga-poliser) som rapporterade om händelsen konstaterades att "tanken på kvinnliga poliser [...] mötts av stor skepsis [...]".
1958 var polisyrket tydligt manligt kodat och associerat med våldsutövning och makt. Kvinnliga poliser utmanade föreställningar om hur samhällets ordning skulle upprätthållas - och av vem.

Att kvinnliga poliser skulle bära samma uniform som sina manliga kollegor var otänkbart. Byxor ansågs inte estetiskt tilltalande. Kjol var uteslutet i alla fall i yttre tjänst eftersom den riskerade försvara språngmarschen eller på ett osedligt sätt blotta benen. Lösningen landade i en byxa som ändå var en kjol. Byxkjolen siluett signalerade även att det var en kvinnlig kropp i uniformen, och det var viktigt. Inte ens på håll skulle hon kunna misstas för en man.

Texten om byxkjolen och kvinnliga polisens uniforms historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.” Läs mer om boken och beställ den här: https://www.kvinnohistoriska.se/shop/kvinnosaker

Läs mer …
Telefon 1910-tal

Telefon

Berättelse om saken

Telefonerandet associerades till män och företagande, men kom att fylla en viktig funktion för sekelskiftes kvinnor. Telefonen skapade en öppning ut ur den borgerliga kvinnans privata sfär. Men det skapade också otalige arbetstillfällen för kvinnor som blev telefonister. Att det blev kvinnor som tog plats bakom växelborden handlade om att de ansågs vara bättre lämpade än män att konversera hövlig och korrekt. I medierna porträtterades växeltelefonisterna som snälla, levande maskiner med klara röster, starka nerver och kvicka fingrar.

Vissa av dem tog till och med plats inom det statligt ägda Telegrafverket, trots att kvinnor egentligen inte hade rätt till statliga tjänster förrän 1925. Undantaget motiverades med att de ogifta kvinnorna hade behov av försörjning. Men den egentliga orsaken var att staten, genom "mindre dyrlega qvinliga biträden" kunde minska sina utgifter och bättre konkurrera med marknadens privata aktörer. Trots lägre lön, visstidsanställningar, sämre pension och ålderstillägg kom det att bli ett mycket eftertraktat yrke.

Texten om telefonens historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.” Läs mer om boken och beställ den här: https://www.kvinnohistoriska.se/shop/kvinnosaker

Läs mer …
Anslag från Sveriges första kvinnojour 1978

Anslag

Berättelse om saken

I dag finns det närmare 300 tjej- och kvinnojourer i Sverige. Under 2020 hade exempelvis Unizons kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer specialiserade på att arbeta mot incest och sexuella övergrepp över 138 500 stödkontakter.

Plakatet visar hur Sveriges första kvinnojour, i Göteborg, började kommunicera sin verksamhet till kvinnorna i staden, 1978.

Sedan dess har antalet kvinnojourer ökat och kan idag inte tänkas bort från samhället. Förutom alla kvinnor som jourerna hjälpt, har de också varit delaktiga i att få igenom lagen om målsägandebiträde, lagen om kontaktförbud, sexköpslagen och en mängd kvinnopolitiska frågor. Den 16 juni 2021 presenterade regeringen ett nytt åtgärdspaket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor för att ytterligare försöka minska våldet. Under 2020 konstaterades 17 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en par­relation.

En av Sveriges alla kvinnojourer drivs av Rosita Grönfors som grundat Sveriges första kvinnojour för romska och resande kvinnor i Sverige i början av 2000-talet. Du kan höra mer om kvinnojourens historia och Rositas arbete i podden Kvinnans Plats som du hittar överst på sidan eller här: https://www.kvinnohistoriska.se/kvinnansplats-kvinnojour.

Läs mer …
Sängbotten med graffiti

Sängbotten

Berättelse om saken

Nedklottrad sängbotten som har använts i en våningssäng på ett logement vid Amfibieregementet Amf1 i Berga från tidigt 1980-tal fram till 2018. Klottret har sannolikt utförts av flera generationer värnpliktiga under tidsperioden 1980-2010. Merparten av klottret utgörs av sexistiska kommentarer och bilder av nakna kvinnokroppar, könsorgan och sexuellt umgänge. Motiven skildrar en militär tillvaro präglad av misogyn jargong och en längtan efter sex och intimitet. På så vis kan sängbottnen i hög grad illustrera frånvaron av kvinnor i en mansdominerad miljö.

Under våren 2018 började fotografier och inlägg kring klottret på Amf1 att spridas runt i sociala medier. Efter en tid nådde uppgifterna även nyhetsmedierna och 26 mars 2018 publicerade Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Sexistiskt och nazistiskt klotter hos militären tar lång tid att sanera”. Uppmärksamheten kring klottret gjorde att ledningen för Amfibieregementet såg sig tvungna att agera, då förekomsten av sexistiska, homofoba och rasistiska uttryck går stick i stäv med den värdegrund om alla människors lika värde som försvarsmaktens samtliga anställda förväntas efterleva.

Läs mer …
Porträtt av en person

Porträtt av en person

Berättelse om saken

”En bild av en kvinna”, skulle fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel sagt på 1600-talet. ”En 35 års mycket fet man i röd mössa [---] halvt kvinnlig och rätt vulgär”, menade konsthistorikern Olof Granberg 1930. Men, å andra sidan, skrev han också att tavlan är ”så mästerligt målad, att jag icke tvekat att tillskriva det utomordentliga konstverket Albrecht Dürer.” I och med attributionen till Dürer blev konstverket värdefullt. Men det är utom allt tvivel att det inte var Dürer som målade tavlan, utan en annan tysk konstnär. Det kan vara ett självporträtt av Bernhard Strigel från Memmingen, även om det saknas bevis för detta.
Det som talar för att det är en man på bilden är det långa håret och den röda mössan. Vid 1400-talets slut har de flesta kvinnor sitt hår täckt av en huvudduk. Det som talar för att det är en kvinna är de runda ansiktsdragen och den, för oss, feminina hållningen. Och svaret på frågorna? Det är upp till betraktaren att svara på.

Personen på bilden var högst sannolikt enkel att könsbestämma år 1497. Men genom historien har olika betraktare tolkat könsmarkörerna genom sina egna tidsraster. Idag förmedlar bilden en slags könsdysfori som är typisk för vår världsbild.

Läs mer …
Fingerring i guld med mosaik

Ring

Berättelse om saken

Det är slutet på 1840-talet. En ung officer ger sin tidigare guvernant en ring. Vad betydde ringen för dem? Han hade köpt ringen i Italien där han tjänstgjorde och skänkte den till henne. Åldersskillnaden dem emellan – hon var sexton år äldre – kan tyda på att det inte var en kärleksgåva, men vem vet? Hon hade passerat giftasåldern, av tiden utkorad till ungmö för evigt. Endast några få år senare dog den unge officeren, 22 år gammal, i en koleraepidemi på Sicilien. På hans gravsten står ”begråten av alla som mötte honom.” Hans guvernant levde vidare och tog med sig ringen till sitt nya hemland, Sverige, där hon fortsatte arbeta i en annan familj. Vid 83 års ålder skänkte hon ringen vidare till sin sista elev, en elev som vuxit och blivit en enastående museiskapare. Ringen skulle bevaras till en långt avlägsen framtid.

Idag köper vi smycken i billighetsaffärer bara för att pryda oss en kväll på stan. Dyrare ringar köper vi för att sticka ut eller för att känna oss fina. Litet annorlunda är det att få en ring av någon. Det ligger oftast mer tanke bakom en gåva och därtill är ringen som gåva starkt förknippad med giftermålet, eller åtminstone kärleken. Det måste ha varit liknande tidigare i historien. Är ringen som symbol något som förenar oss?

Läs mer …

Möbeluppsats i 27 delar

Berättelse om saken

”Aldrig mer”, sa Wilhelmina kallt när hon såg sina tre års slit på rad. Det hade varit ett försök. Ett försök, märk väl. Kvinnor ska brodera och se till att hemmet är dekorerat. Så mycket hade hon förstått, utfört och presterat. Naturligtvis till ett pris, det gör ju alla. Huvudvärk, ångest och ömma fingrar. Och så en malande känsla av att allt är fel. Men nu stod de där på rad: en möbeluppsats i 51 delar med allt tyg broderat av henne själv. ”Aldrig mer”, sa Wilhelmina och vände ryggen åt vad som förväntades av en kvinna.

Möbeluppsatsen och det enorma arbete som ligger bakom Wilhelmina von Hallwyls broderier är ett slående exempel på hur omvärldens förväntningar får oss att utföra saker som, på ett sätt, är meningslösa. Arbetet kan å andra sidan resultera i en revolution, en förändring i tillvaron, som definitivt inte är meningslös. Vilken möbeluppsats på 51 delar håller du på med?

Läs mer …
En SJ-namnbricka med namnet 'Erik' på

Namnbricka

Berättelse om saken

Namnbrickorna med blå ände användes vid SJ av avgångssignalerare eller avgångssignalerarbiträde (utan att vara ombordansvarig).

Givaren berättar att tågvärdarna bytte namnbrickor med varandra. Det hände att hon hade på sig andra kollegors namnbrickor under sitt arbetspass, till exempel denna namnbricka med namnet "Erik". Arbetsgivaren tyckte inte om att bar varandras namnbrickor. Anledningen till att de inte ville bära sina egna namn var för att situationen kunde kännas hotfull ibland och de var oroliga att bli uppsökta av resenärer. Det är också anledningen till att det numera oftast endast är förnamn på namnbrickorna. Ofta kallade ombordpersonalen varandra vid efternamn och då kunde det vara möjligt för resenären att slå ihop det skrivna förnamnet på namnbrickan med efternamnet. Det var säkert en rolig grej kollegor emellan att låna varandras namn också.

Utformningen på skyltarna har ändrats från namn med SJ-logga, till titlar utan logga, till namn igen med SJ logga och till enbart namn.

Namnbrickor med blått i högra änden användes av ombordpersonal som tjänstgör som avgångssignalerare eller avgångssignalerarbiträde utan att vara ombordansvarig samt av övrig personal ombord på tåget med viss utbildning men som inte tjänstgör som sådan på tåget. Detta för att utvisa vilka personer som vid behov kan användas i trafiksäkerhetstjänst. Markeringarna på skyltarna skulle också hjälpa räddningstjänsten att snabbt få veta vem de skulle tala med på en olycksplats. Detta system med blå markering förekom framförallt då SJ hade hjälp av ett externt företag till vissa funktioner på tågen. När SJ gick tillbaka till att endast använda sig av egen personal togs systemet bort. Vissa hade fortfarande kvar namnbrickorna en tid efteråt fast systemet inte längre är i bruk. Idag är föraren ombordansvarig på alla tåg och till exempel SJ:s lok och vagnar har man även en "särskild ombordansvarig".

Givaren hörde själv av sig till museet 2013 och erbjöd sin gamla uniform som gåva och 2015 samlade Järnvägsmuseet in fler föremål från samma givare, bland annat denna namnbricka. Blusar, tröja, kavaj och väst, som ingår i uniformen, har en liten ficka på bröstet med ett hål att trä i magneten på baksidan av namnbrickan. Sista dagen denna uniform användes var 2008-05-26. Dagen efter sattes en ny svart uniform i bruk. Namnbrickor har varit listade i uniformsbestämmelserna, men det dröjer oftast inte lång tid innan nya varianter tas i bruk på olika enheter.

Läs mer …

Sjöfartsbok

Berättelse om saken

I en sjöfartsbok registreras en sjömans tjänstgöringar ombord. Det är en slags identitetshandling för sjömannen. Det här är en sjöfartsbok för en kvinna mellan åren 1923-1937. Kvinnan hette Matilda Elvira "Elina" Forslund, född i Skön i Medelpad 1871 och avliden där 1968. Hon var till sjöss under trettiotre år och mönstrade av 1937. Kvinnor skrevs ofta inte in i sjömanshusen förrän 1933. Därmed fick också kvinnor rätt till pension. Tidigare anställdes ofta kvinnor av en hyrbas och inte genom sjömanshusen såsom brukligt var för män.

Det verkar ha varit en svensk företeelse att kvinnor anställdes i så stor utsträckning på ångfartyg. En undersökning i början av 1900-talet visade att 9.5 procent av de ombordanställda var kvinnor. De arbetade inom den traditionellt kvinnliga sfären med matlagning, servering och städning. Fartygen de arbetade på var mest passagerarångare som gick utmed kusten. Enligt sjöfartsboken hade Elina under den tiden titlar som "kokerska" och förestånderska".

Läs mer …
Bild av bussmodell från 1960-talet

Buss

Berättelse om saken

Kollektivtrafiken, som oftast bedrivs med bussar, har på samma sätt som cykeln utökat kvinnors fysiska handlingsområde i en tydligt genuskodad offentlig sfär. När den privat organiserade kollektivtrafiken blev mer omfattande under 1870-talet var det framförallt önskan om ekonomisk tillväxt.
Fabrikerna behövde arbetskraft och arbetarna behövde sätt att ta sig dit, framförallt när städerna blev större och avstånden mellan bostad och arbete växte.
Kollektivtrafikens organisering har en direkt koppling till de jämnställdhetspolitiska målen. En kollektivtrafik som ger alla samma möjlighet att ta sig till arbete eller utbildning är en förutsättning för ekonomisk självständighet.
Även om hälften av alla busspassagerare nästan alltid har varit kvinnor, så dröjde det i Stockholm fram till året 1958 innan den första kvinnliga busschauffören tog plats bakom ratten.

Texten om bussens historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.” Läs mer om boken och beställ den här: https://www.kvinnohistoriska.se/shop/kvinnosaker

Läs mer …
Visar resultat: 51 till 60 av 95