Fjärilen

Berättelse om saken

En liten tredimensionell skulpturmodell är ömsint och tålmodigt vikt i styvt papper. Ömtålig, med tejpbitar som lossnar och spår av fingrar som hanterat föremålet om och om igen, är det ändå en stark form som fungerar i det lilla formatet men också tål att förstoras.

Ritningarna är tecknade på rektangulärt papper med proportionerna från ett A4-ark. Alla vikningar har omsorgsfullt streckats upp på papperet och bygger på den Dynamiska symmetrins principer, ett naturens proportionssystem, som formulerats av Jay Hambidge redan på 1920-talet.

Konstnären Elli Hemberg (1896-1994) föds och växer upp i Skövde. Konststudier vid Carl Wilhelmssons målarskola för henne till Stockholm, där hon blir kvar. Gifter sig med en läkare, Sven Erlandsson. Inga barn. Hon fortsätter signera sina verk med sitt flicknamn.

Konstnärligt hör Hemberg hemma i modernismen. Hennes måleri går från föreställande till abstrakt. Så småningom lämnar hon det tvådimensionella måleriet och arbetar mer och mer tredimensionellt.

Under 1970- och 1980-talen, vid en ålder då de flesta redan pensionerat sig, får Hemberg flera uppdrag till offentliga gestaltningar på olika platser i Sverige. Arkitekturskulpturen Fjärilen invigs i Rålambshovsparken i Stockholm den 20 november 1980, beställare är Stockholms stad. Fjärilen är den lilla pappersmodellen omsatt i betong som vindskydd.

Hemberg har visioner om att göra ”arkitektur” av stort antal av sina skulpturmodeller i papper. Hon vill vidga synen på den offentliga konsten. För henne innebär begreppet arkitektur en form som kan omsluta den mänskliga kroppen. Byggmästare Arnold Larsson har utvecklat en ny teknik med sprutbetong på armerade isoleringsplattor, en konstruktion som tillåter en ny öppenhet i formen, utan stag eller andra stödelement, som inte varit möjlig tidigare.

Fjärilen uppförs 1980 i Rålambshovsparken, Stockholm. Hemberg kallar den för en skulpatur. Ännu idag, 40 år senare, används den som mötesplats, fotbollsmål eller ett ställe att ha picknick på. Ett vindskydd.

Läs mer …

Pappersarken

Berättelse om saken

I en arkivlåda, i ett konstmagasin på Konstmuseet i Skövde, finns bland många andra teckningar och skisser ett drygt tjugotal mycket stora pappersark. På dessa ark finns dels delar av bilder i starka färger, dels delar av texter. Var för sig ter de sig oavslutade eller avklippta. Först när de pusslas ihop och åtta blad bildar en större helhet, får vi syn på de färdiga bilderna. Den som gjort dessa bilder är konstnären Anna Sjödahl (1934-2001).

Tillsammans med Kerstin Abram-Nilsson och Boï Edberg gav hon sig 1969 in i kampen om rätten att föra fram tankar och budskap i stadens offentliga miljöer. De gjorde det som politiska aktivister. Gruppen hyrde offentliga affischtavlor i olika omgångar under några år och satte upp sina egna affischer med alternativa meddelanden. Deras affischer agiterade till exempel mot miljöförstöring eller handlade om alternativ till konsumtion. De första gångerna skramlade de ihop till hyran själva och målade bilderna för hand. Sista gången fick de ett projektbidrag som räckte till både hyra och till att screentrycka affischerna. Projektet ledde även till en utställning på Arkiv för dekorativ konst (nu Skissernas museum) i Lund 1972.

Anna Sjödahl var politiskt engagerad. 1958 var hon med och startade Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Tidigt i sitt liv anslöt hon sig till kväkarna, en starkt pacifistisk rörelse med human människosyn, med rötter i England.

Med Bilder på stan – Alternativ till reklam ville Sjödahl och hennes kollegor visa att det är möjligt för alla att göra sin röst hörd. De frågeställningar hon arbetade med i affisch-projektet är lika aktuella nu som då. Önskan att ta det offentliga rummet i anspråk och framföra alternativ till kommersiell reklam känner vi igen idag i olika former av gatukonst - Street Art.

Läs mer …

Den simmande kvinnan

Berättelse om saken

Till en början ser den ganska anspråkslös ut, den simmande flickan. Inte förrän vid en närmare titt upptäcker man den detaljerade, nakna, utdragna kroppen som med sina bägge händer omsluter en höghalsad fågel, en vildand.
Hon har tolkats som en simmande flicka, och vem skulle inte hålla med om att tankarna går till vatten när man ser den liggande kroppen med upphöjt huvud? Lägger man dessutom till den vattenlevande fågel som hon ömt håller i sina händer, så blir bilden fulländad!
Föremålets grace och luftighet vittnar om den totala närvaro och hantverksskicklighet som den som skapat den haft och behärskat. Men vad skulle den användas till?
Fågeln är tvådelad och när den övre delen och likaså flickans lösa huvud lyfts av uppenbarar sig den sked som det faktiskt är. Träskedar som denna finns i många samlingar runtom i världen. De har olika namn – dekorerade skedar och kosmetiska skedar. Denna träsked användes troligtvis vid religiösa sammanhang och det som offrades med den var myrra i samband med brännoffer (mat som brändes).

Den är ett tydligt exempel på hur kvinnans (i det här fallet den unga kvinnans kropp) har använts inte bara i konsten utan även för att förstärka ett bruksföremåls funktion. Den visar vilken symbolisk innebörd kvinnans kropp haft historiskt sett i religiösa sammanhang. I det här fallet tror man att det kan finnas en koppling till kärlekens gudinna, Hathor, i det forntida Egypten.

Läs mer …
Kvinnofigur i sten

Den livgivande kvinnan

Berättelse om saken

Kvinnan har ända sedan tidernas begynnelse uppmärksammats, dyrkats, älskats, förtryckts och t.o.m. utnyttjats för sin livgivande kraft. När man betraktar denna idol (figurin) kan man tydligt urskilja en mänsklig gestalt med huvud, hals, kropp, platt mage, armar och ben, men det som skiljer denna figurin från andra är de böjda, och något särade benen. Hon är inte på något sätt unik, än mindre är det hon troligtvis precis har gjort unikt. Hon är den livgivande kvinnan, kvinnan som precis fött sin avkomma – kvinnan som ger liv.

Denna idol (figurin) är tillverkad i en grön stenart som kallas pikrolit för cirka 5900–5500 år sedan, troligtvis på Kythrea på Cypern.

Den vittnar om ett skeende som förenat och förenar många kvinnor världen över. Idolen kan ha burits av en kvinna, den kan ha dyrkats av en kvinna men framförallt så vittnar den om vad de flesta kvinnor genomlevt och bidragit till. Den är med andra ord ett föremål som skapats av mänsklig hand för att påminna om en kvinnas inneboende kraft och styrka. Den vittnar om ett skeende som förekommit sedan tidernas begynnelse, och kanske även en önskan om att det ska gå bra i det livgivande ögonblicket.

Läs mer …

Tändhatten

Berättelse om saken

År 1826 påbörjades tillverkning av brandraketer vid en anläggning i stadsdelen Marieberg på Kungsholmen i Stockholms västra utkanter. Mot slutet av 1800-talet hade verksamheten vuxit till att bli en viktig producent av ammunition till den svenska krigsmakten. Vid ammunitionsfabriken arbetade ett stort antal kvinnor med tillverkning av bland annat sprängpatroner och finkalibrig pistolammunition.

Kvinnorna var eftertraktade som arbetskraft eftersom de uppfattades som fingerfärdiga, tålmodiga och noggranna – viktiga egenskaper när det handlar om framställning av explosiva ämnen. Dessutom var de billigare att anställa än männen. Ett moment i ammunitionstillverkningen som kvinnorna genomförde var framställningen av tändhattar. En tändhatt är en liten kapsel som fylls med ett tändämne och används till att utlösa sprängverkan i exempelvis patroner och granater. Ett tändämne som kvinnorna handskades med i framställningsprocessen var tetryl. Det var ett giftigt ämne som gjorde att kvinnorna drabbades av tandlossning och färgade deras hud rödbrun och deras hår rött. Kanske har just den här tändhatten tillverkats av en rödhårig kvinna i Marieberg år 1856.

År 1950 lades ammunitionsfabriken i Marieberg ned för att flyttas till Zakrisdal utanför Karlstad. Fram till 1990-talet fortsatte kvinnorna vid Zakrisdalsverken att utgöra en väsentlig del av den arbetskraft som framställde ammunition till den svenska vapenindustrin.

Läs mer …
Tekanna

Tekanna

Berättelse om saken

Kerstin Hesselgren var den första kvinnliga riksdagsledamoten som talade i Sveriges riksdag. Hennes jungfrutal handlade om barnmorskornas usla villkor. Kerstin Hesselgren blev sensationellt – oväntat för henne själv – invald i den statusfyllda 1:a kammaren 1922. Då hade kvinnor precis fått rösträtt i Sverige! Kerstin Hesselgren mottog som present denna utsökta kinesiska tekanna från 1700-talet av Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare. De var pionjärer på olika fält i samhället och blev båda berömda för sina storartade insatser i samhället. När Kerstin Hesselgren dog 1962 återbördades tekannan till Karolina Widerströms kök. Hennes våning på Fleminggatan 30 var då som nu i Kvinnliga Akademikers ägo.

I långa tider har kvinnor etablerat och stärkt sina nätverk med gåvor. Enligt antropologerna är gåvor ett vanligt sätt i alla länder och tider för att skapa vänskapsband. En vacker tekanna är både ett bruksföremål och en prydnad för hemmet. Det är det en utmärkt gåva kvinna till kvinna.

Läs mer …
Svartvitt fotografi från Missionskyrkans arbete i Kongo

Fotografi

Berättelse om saken

Missionen förde svenskar till Afrika men också afrikaner till Europa, och de kvinnor som deltog i arbetet kommer ofta i skuggan när man berättar dess historia. Den svenska missionens arbete i Kongo har påverkat samhällsutvecklingen i båda länderna under lång tid, och även långt utanför själva kyrkan. Den har också en historia som knyter ihop de globala perspektiven med de väldigt lokala, i både Kongo och Sverige.

Bilden är tagen på okänd plats i Kongo, men personerna var verksamma framförallt vid missionsstationerna Kibuntzi och Mukumbungu.
Bilden måste vara tagen mellan 1905 och 1916, och har ingått i Svenska Missionskyrkans arkiv. Många fotografier därifrån är producerade för att fungera i kyrkans officiella kommunikation. De kan visa exempel på missionens framgångar som nybyggda kyrkor och skolor, eller för kontrastverkan hur dåligt kongoleserna (i missionärernas ögon) lever som hedningar. Men den här bilden ger mer känslan av privat fotoalbum eller minne från en utflykt.

På bilden ser vi Karl-Edvard Laman, Selma Laman, Johan Hammar och Maria Hammar. Barnet i hennes famn är någon av döttrarna Ingrid, Märta, Mazia eller Vivi. Kongoleserna på bilden vet vi tyvärr ingenting om.

Läs mer …

Scrapbook

Berättelse om saken

En bok som har ”scrapbook” tryckt på bokryggen. Den har länge funnits i arkivet på Sjöhistoriska museet men har först under senare år blivit ordentligt identifierad och knuten till den kvinna som på de tomma bladen både skrivit och målat. Hon hette Edla Ulrich (1816-1897) och hon tillägnade scrapbooken sina brorsbarn systrarna Anna, Ellen och Sigrid Ulrich. Allas namn är skrivna på första sidan.

Akvarellerna skildrar hus, landskap och flora på den västindiska ön Sankt Barthélemy som var i svensk ägo 1785-1878. Edlas bror som var svensk guvernör på ön tog dit sin syster som lärarinna till sin och hustrun Josephines tre döttrar. De tillbringade cirka 10 år på ön och reste hem 1878 då ön återgick till Frankrike för en symbolisk summa.

Scrapbooken ger anledning till att sätta sig in i ett livsöde för en borgerlig svensk kvinna under 1800-talet. Fadern var handsekreterare åt kungen Karl XIV Johan och familjen bodde på Stockholms slott samt under somrarna på Gröndal på Djurgården. De deltog i huvudstadens sällskaps- och kulturliv. Eftersom hon var ogift så kom Edla att arbeta som lärarinna och guvernant i välbeställda familjer, så som många i hennes situation gjorde under denna tid.

Familjen hade nära kontakt med Sveriges koloni Sankt Barthélemy, först genom att Edlas bror Carl blev guvernör där och sedan genom att brodern sjömilitären Bror Ulrich efterträdde honom. Den stora händelsen i Edlas liv var troligen då hon i femtioårsåldern blev guvernant åt sina brorsbarn på andra sidan jorden. Edla grundade även en skola för mörkhyade barn på Sankt Barthélemy. Den fanns i nästan femtio år. Hon ägnade sig även åt att i tidens anda avbilda framförallt växter men också hus på ön, till exempel guvernörsbostaden. Människor är hon däremot inte så intresserad av men de förekommer som små knappt skönjbara figurer.

Att scrapbooken blivit bevarad kan vi tacka Edlas brorsdotter Sigrid för som skänkte den till Sjöhistoriska museet tillsammans med andra minnen från ön. Sigrid har berättat om den enformiga, alltför heta och torra tillvaron på ön då svenska korvetters besök utgjorde ett välkommet avbrott i tristessen. De stannade i flera veckor och systrarna Ulrich blev uppvaktade på danser och utflykter.

Efter återkomsten till Sverige 1878 bodde de tre ogifta systrarna tillsammans hela livet. Först bodde de tillsammans med fadern i sjöofficersbostad i Långa raden på Skeppsholmen i Stockholm. Efter hans död bodde systrarna nära Millesgården på Lidingö. Det är ovisst om faster Edla ingick i hushållet. Sigrid blev sekreterare i Fredrika Bremerförbundet och medverkade aktivt till bildandet av en allmän pensionsförsäkring för sjuksköterskor.

Läs mer …

Namnbricka

Berättelse om saken

Den ena kortsidan av namnbrickan är skadad och bucklig. Bucklan på namnbrickan kommer av att den använts som skruvmejsel i tjänsten på X2 motorvagnar. När det blev stopp i till exempel toalett eller handfat behövde personalen öppna en lucka och sedan skruva på en skruv för att åtgärda problemet. Istället för att hämta en skruvmejsel använde en del av personalen sina namnbrickor till detta.
Utformningen på namnbrickorna har ändrats över tid och den officiella benämningen har varit funktionsskylt på grund av att det finns ett antal som beskriver yrkesfunktionen. Det har funnits skyltar med både namn och funktion, samt med både för- och efternamn, endast efternamn eller endast förnamn. Logotypen på skyltarna har också ändrats, och ibland utelämnats som på denna namnbricka. Att det numera ofta endast är förnamn på skyltarna beror på att det blivit hotfullare på tågen och att personalen känner sig utlämnad då efternamnet finns med på skylten.

Givaren hörde själv av sig till museet 2013 och erbjöd sin gamla uniform som gåva och 2015 samlade Järnvägsmuseet in fler föremål från samma givare, bland annat två namnbrickor. Blusar, tröja, kavaj och väst, som ingår i uniformen, har en liten ficka på bröstet med ett hål att trä i magneten på baksidan av namnbrickan. Sista dagen denna uniform användes var 2008-05-26. Dagen efter sattes en ny svart uniform i bruk. Namnbrickor har varit listade i uniformsbestämmelserna, men det dröjer oftast inte lång tid innan nya varianter tas i bruk på olika enheter. Namnbrickorna ser fortfarande likadana ut 2020 när detta antecknades.

Läs mer …
Svart-röd sidensjal med K.A.Almgrens logga

Sjal

Berättelse om saken

Svart sidensjal med röda blommor och blad. Vävd på Almgrens sidenväveri förmodligen av väverskan Clary Österdahl. Inköpt på 1940-talet av Ingrid Berenfeldt som arbetade på Almgrens Aktiebolags kontor som ung.

På 1870-talet tillverkades 90 000 sjalar per år på Almgrens sidenväveri. Efterfrågan var stor eftersom de flesta gifta kvinnor bar sjal på huvudet. Idag kan sjalar väcka starka känslor och debatt. Bär kvinnor sjalen av fri vilja eller representerar det en form av förtryck? Vilken roll spelar mode och personlig stil?

Läs mer …
Visar resultat: 61 till 70 av 95