Statens maritima och transporthistoriska museer

Statens maritima och transporthistoriska museer
Tillbaka

Dragonfanan

Berättelse om saken

Dragonfanan av dyrbar grön sidendamast och exklusiva guldbroderier är en av åtta som tillverkats av Dorotea Staffenburg i Stockholm för Bohusläns dragoner i början av 1700-talet. Kostnaden för fanan var ca 1000 daler kopparmynt och den största delen stod broderiarbetet för. Staffenburg var pärlstickare vilket var en person som arbetade med broderi som innehöll pärlor, guld- och silvertrådar. De exklusiva fanorna användes i nästan 100 år innan de togs ur bruk och ersattes av nya.

Militära fanor används idag av Försvarsmakten främst som identitetssymboler som stärker gruppen och skapar band till regementets historia. Försvarsmaktens nytillverkade fanor handbroderas fortfarande och är dyrbara lyxföremål samtidigt som de är bruksföremål, även om de inte förs på slagfältet idag. På Staffenburgs tid var könsfördelningen inom broderiyrket jämn då ungefär lika många kvinnor som män förestod broderiverkstäder. Idag är yrket helt kvinnodominerat. Under 1700-talet var det bara män som tjänstgjorde i armén. Idag är ca 20% av Försvarsmaktens anställda kvinnor.

Namnbricka

Berättelse om saken

Namnbrickorna med blå ände användes vid SJ av avgångssignalerare eller avgångssignalerarbiträde (utan att vara ombordansvarig).

Givaren berättar att tågvärdarna bytte namnbrickor med varandra. Det hände att hon hade på sig andra kollegors namnbrickor under sitt arbetspass, till exempel denna namnbricka med namnet "Erik". Arbetsgivaren tyckte inte om att bar varandras namnbrickor. Anledningen till att de inte ville bära sina egna namn var för att situationen kunde kännas hotfull ibland och de var oroliga att bli uppsökta av resenärer. Det är också anledningen till att det numera oftast endast är förnamn på namnbrickorna. Ofta kallade ombordpersonalen varandra vid efternamn och då kunde det vara möjligt för resenären att slå ihop det skrivna förnamnet på namnbrickan med efternamnet. Det var säkert en rolig grej kollegor emellan att låna varandras namn också.

Utformningen på skyltarna har ändrats från namn med SJ-logga, till titlar utan logga, till namn igen med SJ logga och till enbart namn.

Namnbrickor med blått i högra änden användes av ombordpersonal som tjänstgör som avgångssignalerare eller avgångssignalerarbiträde utan att vara ombordansvarig samt av övrig personal ombord på tåget med viss utbildning men som inte tjänstgör som sådan på tåget. Detta för att utvisa vilka personer som vid behov kan användas i trafiksäkerhetstjänst. Markeringarna på skyltarna skulle också hjälpa räddningstjänsten att snabbt få veta vem de skulle tala med på en olycksplats. Detta system med blå markering förekom framförallt då SJ hade hjälp av ett externt företag till vissa funktioner på tågen. När SJ gick tillbaka till att endast använda sig av egen personal togs systemet bort. Vissa hade fortfarande kvar namnbrickorna en tid efteråt fast systemet inte längre är i bruk. Idag är föraren ombordansvarig på alla tåg och till exempel SJ:s lok och vagnar har man även en "särskild ombordansvarig".

Givaren hörde själv av sig till museet 2013 och erbjöd sin gamla uniform som gåva och 2015 samlade Järnvägsmuseet in fler föremål från samma givare, bland annat denna namnbricka. Blusar, tröja, kavaj och väst, som ingår i uniformen, har en liten ficka på bröstet med ett hål att trä i magneten på baksidan av namnbrickan. Sista dagen denna uniform användes var 2008-05-26. Dagen efter sattes en ny svart uniform i bruk. Namnbrickor har varit listade i uniformsbestämmelserna, men det dröjer oftast inte lång tid innan nya varianter tas i bruk på olika enheter.

Sjöfartsbok

Berättelse om saken

I en sjöfartsbok registreras en sjömans tjänstgöringar ombord. Det är en slags identitetshandling för sjömannen. Det här är en sjöfartsbok för en kvinna mellan åren 1923-1937. Kvinnan hette Matilda Elvira "Elina" Forslund, född i Skön i Medelpad 1871 och avliden där 1968. Hon var till sjöss under trettiotre år och mönstrade av 1937. Kvinnor skrevs ofta inte in i sjömanshusen förrän 1933. Därmed fick också kvinnor rätt till pension. Tidigare anställdes ofta kvinnor av en hyrbas och inte genom sjömanshusen såsom brukligt var för män.

Det verkar ha varit en svensk företeelse att kvinnor anställdes i så stor utsträckning på ångfartyg. En undersökning i början av 1900-talet visade att 9.5 procent av de ombordanställda var kvinnor. De arbetade inom den traditionellt kvinnliga sfären med matlagning, servering och städning. Fartygen de arbetade på var mest passagerarångare som gick utmed kusten. Enligt sjöfartsboken hade Elina under den tiden titlar som "kokerska" och förestånderska".

Scrapbook

Berättelse om saken

En bok som har ”scrapbook” tryckt på bokryggen. Den har länge funnits i arkivet på Sjöhistoriska museet men har först under senare år blivit ordentligt identifierad och knuten till den kvinna som på de tomma bladen både skrivit och målat. Hon hette Edla Ulrich (1816-1897) och hon tillägnade scrapbooken sina brorsbarn systrarna Anna, Ellen och Sigrid Ulrich. Allas namn är skrivna på första sidan.

Akvarellerna skildrar hus, landskap och flora på den västindiska ön Sankt Barthélemy som var i svensk ägo 1785-1878. Edlas bror som var svensk guvernör på ön tog dit sin syster som lärarinna till sin och hustrun Josephines tre döttrar. De tillbringade cirka 10 år på ön och reste hem 1878 då ön återgick till Frankrike för en symbolisk summa.

Scrapbooken ger anledning till att sätta sig in i ett livsöde för en borgerlig svensk kvinna under 1800-talet. Fadern var handsekreterare åt kungen Karl XIV Johan och familjen bodde på Stockholms slott samt under somrarna på Gröndal på Djurgården. De deltog i huvudstadens sällskaps- och kulturliv. Eftersom hon var ogift så kom Edla att arbeta som lärarinna och guvernant i välbeställda familjer, så som många i hennes situation gjorde under denna tid.

Familjen hade nära kontakt med Sveriges koloni Sankt Barthélemy, först genom att Edlas bror Carl blev guvernör där och sedan genom att brodern sjömilitären Bror Ulrich efterträdde honom. Den stora händelsen i Edlas liv var troligen då hon i femtioårsåldern blev guvernant åt sina brorsbarn på andra sidan jorden. Edla grundade även en skola för mörkhyade barn på Sankt Barthélemy. Den fanns i nästan femtio år. Hon ägnade sig även åt att i tidens anda avbilda framförallt växter men också hus på ön, till exempel guvernörsbostaden. Människor är hon däremot inte så intresserad av men de förekommer som små knappt skönjbara figurer.

Att scrapbooken blivit bevarad kan vi tacka Edlas brorsdotter Sigrid för som skänkte den till Sjöhistoriska museet tillsammans med andra minnen från ön. Sigrid har berättat om den enformiga, alltför heta och torra tillvaron på ön då svenska korvetters besök utgjorde ett välkommet avbrott i tristessen. De stannade i flera veckor och systrarna Ulrich blev uppvaktade på danser och utflykter.

Efter återkomsten till Sverige 1878 bodde de tre ogifta systrarna tillsammans hela livet. Först bodde de tillsammans med fadern i sjöofficersbostad i Långa raden på Skeppsholmen i Stockholm. Efter hans död bodde systrarna nära Millesgården på Lidingö. Det är ovisst om faster Edla ingick i hushållet. Sigrid blev sekreterare i Fredrika Bremerförbundet och medverkade aktivt till bildandet av en allmän pensionsförsäkring för sjuksköterskor.

Namnbricka

Berättelse om saken

Den ena kortsidan av namnbrickan är skadad och bucklig. Bucklan på namnbrickan kommer av att den använts som skruvmejsel i tjänsten på X2 motorvagnar. När det blev stopp i till exempel toalett eller handfat behövde personalen öppna en lucka och sedan skruva på en skruv för att åtgärda problemet. Istället för att hämta en skruvmejsel använde en del av personalen sina namnbrickor till detta.
Utformningen på namnbrickorna har ändrats över tid och den officiella benämningen har varit funktionsskylt på grund av att det finns ett antal som beskriver yrkesfunktionen. Det har funnits skyltar med både namn och funktion, samt med både för- och efternamn, endast efternamn eller endast förnamn. Logotypen på skyltarna har också ändrats, och ibland utelämnats som på denna namnbricka. Att det numera ofta endast är förnamn på skyltarna beror på att det blivit hotfullare på tågen och att personalen känner sig utlämnad då efternamnet finns med på skylten.

Givaren hörde själv av sig till museet 2013 och erbjöd sin gamla uniform som gåva och 2015 samlade Järnvägsmuseet in fler föremål från samma givare, bland annat två namnbrickor. Blusar, tröja, kavaj och väst, som ingår i uniformen, har en liten ficka på bröstet med ett hål att trä i magneten på baksidan av namnbrickan. Sista dagen denna uniform användes var 2008-05-26. Dagen efter sattes en ny svart uniform i bruk. Namnbrickor har varit listade i uniformsbestämmelserna, men det dröjer oftast inte lång tid innan nya varianter tas i bruk på olika enheter. Namnbrickorna ser fortfarande likadana ut 2020 när detta antecknades.

Dagböcker 1995–1996

Berättelse om saken

Dagboken samlades in då etnolog/intendent Ingrid Kaijser på Sjöhistoriska museet gjorde en stor samtidsdokumentation om sjöfarande kvinnor. Dagboken finns arkiverad i Sjöhistoriska museets ämbetsarkiv tillsammans med de många intervjuer som gjordes med kvinnliga sjömän. Intervjuerna är utskrivna på papper och inspelningarna finns bevarade i två olika digitala format. Intervjuerna är långa och de är 58 stycken. En del fotografier, brev och lite annat samlades också in.

Karin Palmérs gös

Berättelse om saken

Karpen på flaggan anspelar på att personen som sytt flaggan hette Karin Palmér (1906-1998). I slutet av 1950-talet köpte hon sig en egen båt vilket var ovanligt att en kvinna gjorde dåförtiden. Det var till en folkbåt tillverkad av Oskar Schelin i Kungsör omkring 1949. Namnet ”Karp” anspelar på namnet Karin. På båtens segel stod F som i folkbåt och S 133.

Hon var skeppare på den, ofta med manliga gästar som fick sköta maten ombord. Sörmlands museum kontaktades av Karins dotter Aina Palmér (1931- ) som ville berätta om sin mamma och båten samt skänka fina fotografier, filmer, loggböcker och föremål. Jag gjorde en intervju med Aina där hon engagerat berättade om sin mamma. Karin levde på Östermalm i Stockholm med en pappa som var arkitekt och en mamma som haft en modefirma i samma stadsdel. Karin var som ung modist och senare i livet bankanställd. Hon led mycket över att vara dyslektiker och av att därför känna sig underskattad, men fann självkänsla som duktig seglare.

Jag citerar Aina Palmér:
”Genom seglingen har jag förstått att hon fick en frihet som hon aldrig kunde uppleva på land. Avläsa vädret, klar rumsuppfattning, veta vad man ska göra, det var så naturligt för henne. Hon hade också en stark materialkänsla i händerna. Till exempel så kunde hon sy sitt eget Genuasegel.”

”Mamma hade ansvar för sin egen folkbåt och besättning och för själva seglingens utförande. Och satt vid pinn och skötte detta själv. Om man jämför med många av hennes väninnor så var de hänvisade ner till ruffen. En gång var mamma och jag ensamma på båten. Vi kom in i Kryssarklubbens gästvik på Runmarö och det gick ju perfekt. Men jag förstod att vi var inte vanliga mamma och jag. Vi var för säkra. Vi ingav en sådan misstänksamhet hos omgivningen. Men jag lärde mig mycket av seglingen och av mamma om att ta plats helt enkelt. Bland det mest fantastiska jag har upplevt var de timmar vi gick över Östersjön under en långsegling 1959. Ombord var jag, mamma och mammas väninna Billie.”

Visar resultat: 1 till 7 av 7

Cookie	Varaktighet	Beskrivning
_ga	2 years	The _ga cookie, installed by Google Analytics, calculates visitor, session and campaign data and also keeps track of site usage for the site's analytics report. The cookie stores information anonymously and assigns a randomly generated number to recognize unique visitors.
_gat_gtag_UA_180696793_2	1 minute	Set by Google to distinguish users.
_gid	1 day	Installed by Google Analytics, _gid cookie stores information on how visitors use a website, while also creating an analytics report of the website's performance. Some of the data that are collected include the number of visitors, their source, and the pages they visit anonymously.