Berättelse om saken
Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741.
“Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövare och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter.”
Hans Andersson
Det första övergreppet skedde när Signe var 14 år. Därefter följde 20 år av helvete för Signe Christina Pehrsdotter. Under dessa år framfödde hon 6 barn varav endast två fanns kvar i livet vid tiden för rättegången.
Rättegångsprotokollet från Hovrätten, daterat den 15 Oktober 1741 är fyra sidor långt. Där konstateras att Signes far, Pehr Amundson tog på sig hela skulden i rätten och erkände dottern som helt oskyldig. Han menade att han själv stod som ansvarig för gärningarna och att han därför ensam borde straffas.
Men rätten ansåg ändå att Signe bar skuld till gärningar:
”Dock likväl och emedan hon tvärt emot sitt samvetes övertygelse om den grova synd och styggelse hvaråt, hon med sin egen fader levat, i 14 eller 15 år hade hon levt tillsammans med honom samt avlat och framhärdat det ena barnet efter det andra samman med honom.” … ”hon Signe Christina Persdotter jemväl för dess begången blodskam och enfalte hor, lif sitt mista, halshuggas och i bålet brännas.”
Den 9 december 1742 avrättades Signe Christina Pehrsdotter på Göteborgs rättarplats.
En visa skrevs om händelsen, och då skildringarna i visans text stämmer väl överens med hur händelserna beskrivna i rättegångsprotokollen (Justitieprotokollet för Göteborgs rådhusrätt 1741 7/9 (vol. AIb:14), Göta Hovrätt Huvudarkivet, C IX CB: 2 (roteln) och B II A: 45 (brottsmålsutslag) kan vi anta att det var ungefär såhär Signes liv såg utspelade sig.
(PDF för originalvisan går att finna här: https://katalog.visarkiv.se/lib/views/visolat/ShowRecord.aspx?id=1410877”
Visans titel:
Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur
O Herre Gud jag klagar för dig,
Min sorg gör mig stor möda
Utan du av nåde hugsvalar mig,
Så är jag alldeles öde;
Gud nåde oss syndare arme.
Olycklig stund jag födder var,
Vad vill jag min Herre Gud svara,
Jag klagar mest på min egen far,
Mig förde i dödsens snara:
Gud nåde oss syndare arme.
Jag var som nogaste tretton år,
Som rosen nylig upprunnen,
Min Fader odygdelig efter mig går,
Att odygd bedriva i Lunden:
Gud nåde oss syndare arme.
Min fader sade till mig så:
Vi skole åt skogen gånga:
Där vill jag skjuta fåglar små
Och starar skolom vi fånga:
Gud nåde oss syndare arme.
Han hade med sig ett täckeverk,
Samt andra Klenoder små,
Odygden hos honom var så stark,
Som Satan hittat uppå:
Gud nåde oss syndare arme.
Han frestade mig med orden så,
Jag skulle nu göra hans vilja,
Då kunde jag ej där på förstå,
Vad som han hava ville:
Gud nåde oss syndare arme.
Där tog han mig med våld och makt,
Och sig ej mera vörda,
Jag tänkte han hade i akt,
Att han mig ville mörda:
Gud nåde oss syndare arme.
Jag klagar det för min Moder kär,
Det snaraste som jag kunde,
Huru min Fader i skogen där,
Mig skämde uti den Lunden:
Gud nåde oss syndare arme.
Då nu min Moder detta förstod,
Som hon på mig kunde märka,
En skräck hon fick i sinne och mod,
En pil uti sitt hjärta:
Gud nåde oss syndare arme.
Min kära Moder med ängslan stor
Hon svarade mig här på,
Låt ingen människa på denna jord,
Det höra eller förstå:
Gud nåde oss syndare arme.
Hon sände mig till min Faders Mor,
Hon skulle mig tukta och lära,
Och så sin Son med hårda ord,
Honom lagen förebära:
Gud nåde oss syndare arme.
Det kunde dock icke bliva där vid,
Men synden dagelig ökte,
Min Fader lämna mig där ej frid,
Men stundelig mig försökte:
Gud nåde oss syndare arme.
Då gick han om med listighet stor,
Jag skulle honom hemfölja,
Och leva så i samma hor,
Sanningen må jag ej dölja:
Gud nåde oss syndare arme.
Det stod så mest uti fyra år,
Tills namnen kom uti rykta,
Då syntes honom bäst, han, Fadren vår,
Vi skulle av landet flykta:
Gud nåde oss syndare arme.
Ack att jag hade varit så säll,
När jag med Fadren rymde,
Att jag hade farit nordan om fjäll,
Uti de kallaste gömme:
Gud nåde oss syndare arme.
Som vi nu tre på flykten tar,
Och skulle av landet rymma,
Hin onde och ett sodome-Par,
Jag kan det ej förglömma:
Gud nåde oss syndare arme.
Som vi sålunda rymde bort,
Och Fädernes landet lämna,
Vad mera ont i vägen blev gjort,
Det vill jag nu icke nämna:
Gud nåde oss syndare arme.
När som vi kom i ett främmat land,
Där ingen oss klarligen kände,
Min Fader han blev till en Tyrann,
Sitt sinne han snarligen omvände:
Gud nåde oss syndare arme.
Min fader utan girighet snöd,
Drev mig i arbet att slava,
Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd,
Med Räfsa, Skära och Grava:
Gud nåde oss syndare arme.
När ändat var då Sommaren lång,
Och snön över bergen månd’ ligga,
Så drev han mig ut förutan all trång,
Jag skulle på landet tigga:
Gud nåde oss syndare arme.
Jag giver mig skyldig också,
Ty får vi bägge nu lida,
Ty aldrig kommer duvungar blå,
Utav korpäggen vita:
Gud nåde oss syndare arme.
En neslig död har jag förtjänt,
Det kan jag nu besinna,
Ty domen är allt skreven och pränt,
Gud tröste mig arma Kvinna:
Gud nåde oss syndare arme.
Min smärta giver mig ingen ro,
Min sorg till Månen uppräcker,
Mitt hjärta är vordet en pile-sko,
Som hanen den mig uppväcker:
Gud nåde oss syndare arme.
När sorgeröster på högsta står,
Min ögon rinna som floder,
Mig trösta min dotter är åtta år,
Och säger: Gråt icke Moder:
Gud nåde oss syndare arme.
Imorgon bittida när solen uppgår,
Skall jag åt torget löpa.
Där ligger de fiskebåtar små,
Där får jag fiskar att köpa:
Gud nåde oss syndare arme.
Min dotters frågor, de kränker mig mest,
Och sätter mitt hjärta i klämma,
Vi Fader och Moder i länkar är läst,
När andra de löpa och ränna:
Gud nåde oss syndare arme.
Evad som vid likprocessen sker,
När vi skole hädan fara,
Så många ögon som där på ser,
I tager eder till vara:
Gud nåde oss syndare arme.
Jag levat i bång, och stadig strid
Som grannarna veta berätta,
Min Fader och Man med yxa och kniv
Så mången gång mig anfäkta:
Gud nåde oss syndare arme.
Gud fägne nu var redlig Präst,
Som väl med oss ville tala.
Vår söte Frälsare känner oss bäst,
Han vill våra själar hugsvala:
Gud nåde oss syndare arme.
