Sjöfartsbok

Berättelse om saken

I en sjöfartsbok registreras en sjömans tjänstgöringar ombord. Det är en slags identitetshandling för sjömannen. Det här är en sjöfartsbok för en kvinna mellan åren 1923-1937. Kvinnan hette Matilda Elvira "Elina" Forslund, född i Skön i Medelpad 1871 och avliden där 1968. Hon var till sjöss under trettiotre år och mönstrade av 1937. Kvinnor skrevs ofta inte in i sjömanshusen förrän 1933. Därmed fick också kvinnor rätt till pension. Tidigare anställdes ofta kvinnor av en hyrbas och inte genom sjömanshusen såsom brukligt var för män.

Det verkar ha varit en svensk företeelse att kvinnor anställdes i så stor utsträckning på ångfartyg. En undersökning i början av 1900-talet visade att 9.5 procent av de ombordanställda var kvinnor. De arbetade inom den traditionellt kvinnliga sfären med matlagning, servering och städning. Fartygen de arbetade på var mest passagerarångare som gick utmed kusten. Enligt sjöfartsboken hade Elina under den tiden titlar som "kokerska" och förestånderska".

Läs mer …

Dagböcker 1995–1996

Berättelse om saken

Dagboken samlades in då etnolog/intendent Ingrid Kaijser på Sjöhistoriska museet gjorde en stor samtidsdokumentation om sjöfarande kvinnor. Dagboken finns arkiverad i Sjöhistoriska museets ämbetsarkiv tillsammans med de många intervjuer som gjordes med kvinnliga sjömän. Intervjuerna är utskrivna på papper och inspelningarna finns bevarade i två olika digitala format. Intervjuerna är långa och de är 58 stycken. En del fotografier, brev och lite annat samlades också in.



Läs mer …

Karin Palmérs gös

Berättelse om saken

Karpen på flaggan anspelar på att personen som sytt flaggan hette Karin Palmér (1906-1998). I slutet av 1950-talet köpte hon sig en egen båt vilket var ovanligt att en kvinna gjorde dåförtiden. Det var till en folkbåt tillverkad av Oskar Schelin i Kungsör omkring 1949. Namnet ”Karp” anspelar på namnet Karin. På båtens segel stod F som i folkbåt och S 133.

Hon var skeppare på den, ofta med manliga gästar som fick sköta maten ombord. Sörmlands museum kontaktades av Karins dotter Aina Palmér (1931- ) som ville berätta om sin mamma och båten samt skänka fina fotografier, filmer, loggböcker och föremål. Jag gjorde en intervju med Aina där hon engagerat berättade om sin mamma. Karin levde på Östermalm i Stockholm med en pappa som var arkitekt och en mamma som haft en modefirma i samma stadsdel. Karin var som ung modist och senare i livet bankanställd. Hon led mycket över att vara dyslektiker och av att därför känna sig underskattad, men fann självkänsla som duktig seglare.

Jag citerar Aina Palmér:
”Genom seglingen har jag förstått att hon fick en frihet som hon aldrig kunde uppleva på land. Avläsa vädret, klar rumsuppfattning, veta vad man ska göra, det var så naturligt för henne. Hon hade också en stark materialkänsla i händerna. Till exempel så kunde hon sy sitt eget Genuasegel.”

”Mamma hade ansvar för sin egen folkbåt och besättning och för själva seglingens utförande. Och satt vid pinn och skötte detta själv. Om man jämför med många av hennes väninnor så var de hänvisade ner till ruffen. En gång var mamma och jag ensamma på båten. Vi kom in i Kryssarklubbens gästvik på Runmarö och det gick ju perfekt. Men jag förstod att vi var inte vanliga mamma och jag. Vi var för säkra. Vi ingav en sådan misstänksamhet hos omgivningen. Men jag lärde mig mycket av seglingen och av mamma om att ta plats helt enkelt. Bland det mest fantastiska jag har upplevt var de timmar vi gick över Östersjön under en långsegling 1959. Ombord var jag, mamma och mammas väninna Billie.”

Läs mer …
Visar resultat: 1 till 3 av 3