Dagböcker

Därför valde jag denna sak, och därför är den viktig

Dagboken har varit (och är) ett viktigt föremål för kvinnor i egenskap av få tömma sina innersta känslor, avreagera sig och lämna sina tankar till eftervärlden. När du inte får göra din röst hörd på annat sätt, så har dagboken varit en trygg vän.

Såhär skriver Lilja Hejdenberg 15 år, efter att ha läst Elins dagbok.

Elin började skriva dagbok när hon var sjutton år gammal.
Där och då flöt hennes hjärta ut i bläck i små nätta anteckningsblock.
Ett hjärta likt vilket som helst i en människa i den åldern.
I min ålder.
Även om hennes språk skiljer sig radikalt åt från mitt, från allas nu för tiden.
Även om hennes livssituation likväl som samhället under slutet av 1800-talet är så långt bort från vår tid, är hennes texter narrativ om en ung kvinnas steg in i något annat än vad det tidigare varit.
Dagböckerna skildrar resan in i hennes framtid, in i hennes nya era.
Dagböckerna är hennes jag, i ständig rörelse.

Det är svårt att inte bli berörd, konfunderad och fylld av nya insikter när man läser.
Att inse att det inte bara finns trehundrasextiofem dagar på ett år utan strax över sju miljader gånger trehundrasextiofem.
Tänk då genom tiderna.
Hur många dagar som har funnits.
Som alla har varit någons egen.
Hur många som komma skall.
Hur många som inte blivit nedskrivna.
Som inte kommer att bli.
Som dör när kroppen dör.
Som dör när tiden går vidare.

Fragmenten leker kvar i luften.
Det är det enda vi kan ana.

Men om Elin, det vet vi.
Vi vet att hon var kär i Albin.
Att hon var en väluppfostrad flicka.
Att hon åkte häst och vagn.
Hon projicerade sitt hjärta i bläck.

Nu ligger det inlåst bland arkivskåp i en låda av wellpapp.
Det är så vackert hur dessa fragment får leva i små kartonger, smyga fram och påminna oss.
Om tiden.
Om livet.