Dagböcker 1995–1996

Därför valde jag denna sak, och därför är den viktig

Jag har sedan många år varit intresserad av kvinnohistoria och har som arkivarie på Sjöhistoriska museet försökt lyfta fram arkivalier som har anknytning till kvinnor, samt samla in nytt sådant material. Mitzi Braathens dagböcker har varit bra att visa upp vid visningar av arkivet. De har blivit som en slags symboler för objekt från vår egen tid. Samtidsdokumentation har alltid varit viktigt för mig eftersom jag anser att det är så betydelsefullt att museer inte enbart sysslar med sina äldre samlingar och perspektiv utan att de kompletteras med insamling av samtiden samt med andra ingångar. Som exempelvis kvinnohistoria och genusperspektiv.

Ingrid Kaijsers dokumentation utgör ett viktigt bidrag till kunskapen om kvinnor som arbetat som sjömän i Sverige. Dessa yrkesminnen handlar om en period av cirka 40 år, från 1960-talet till sekelskiftet år 2000. De många kvinnor som arbetat inom intendenturen inom färjesjöfarten, ingick inte i undersökningen. De intervjuade har arbetat inom andra delar av handelssjöfarten och inom så gott som alla yrken som finns ombord.

Det finns historier från 1790-och 1800-talen om kvinnor som klätt ut sig till män och mönstrat ombord, både på handelsskepp och inom örlogsflottan. Men den vanligaste kvinnan ombord i äldre tid var nog skepparens hustru. En kvinna ombord som vare sig var prostituerad eller gift med någon av befälet, verkar ha varit sällsynt. Det var i början av 1900-talet ombord på ångfartygen som kvinnor på allvar började mönstra till sjöss i Sverige. De fick arbete inom den traditionellt kvinnliga sfär som dock dittills skötts av män ombord, de blev restauratriser, kokerskor, uppasserskor och städerskor. Många män motarbetade dem för att de tog deras jobb och dumpade löner under 1920-talskrisen.
Kvinnor ombord förtalades och det var faktiskt nära att kvinnliga sjömän förbjöds i Sverige genom lagstiftning. Mycket på grund av det förslaget bildade kvinnorna en egen förening som lyckades stoppa förslaget. (Föreningen fanns fram till 1932 när den gick upp i Sjöfolksförbundet).

Under 1960-talet fick sjömansskolorna i Sverige sina första kvinnliga elever. Agneta Hansson var en sensation när hon började på sjömansskolan i Kalmar 1961. Hon arbetade sedan som jungman, men svårigheterna för en kvinna att få arbete till sjöss gjorde att hon gick i land efter två resor. Fast hon fick många efterföljare. En av dem var Mitzi Braathen som läste till sjöingenjör i Kalmar i början av 1990-talet.

Den maskulinitet som succesivt konstruerats inom sjömanskulturen var stark inom den avdelning ombord som mest förknippas med teknik, nämligen maskin. Men på 1970-talet började kvinnor arbeta också där.