• Exiliranier sedan 2 årsåldern

  • Tillbaka

Titel

Exiliranier sedan 2 årsåldern

Hur nåddes du av nyheten om situationen i Iran?

Genom nyheterna. Jag lyssnar på P1 varje dag och som exiliranier kände jag på en gång att något var på väg att hända.

Hur får du information om utvecklingen i Iran och har du tankar om rapporteringen?

Instagram!!
Ja, västerländsk media reproducerar regimens narrativ. Det är historielöst och okunnigt av journalister iväst att inte på djupet förstå den propagandan som regimen utövar. Och att förlita sig enbart på information från myndigheterna, är ett så ignorant sätt att rapportera om ett land med en politisk historia som är så vitt skilt från västerländska länder. Jag hade önskat mer grävande journalistik. Det stora flödet av bilder och klipp och utsagor och berättelser som stärker varandra borde i sig vara ett sätt att validera händelser. När reportrar inte får komma in i landet måste man förstå och faktakolla journalistiken på annat sätt än de konventionella. Känner mig besviken på lättjan hos västerländska medier.

Vad tänker du om vad som händer i Iran?

Jag känner mer än vad jag tänker. Känner hopp, sorg, ilska, frustration, glädje, stolthet, maktlöshet. Jag känner känsla av skam och skuld över att ha utvandrat. Att jag inte är där och stöttar dem på plats och kämpar för frihet. Jag har tänkt på Iran varenda dag sedan 16:e spetember och gråter dagligen, även nu när jag skriver detta gråter jag. För alla liv som skördats, alla mödrar som sörjer, alla som i detta nu torteras, alla barn som inte fick leva, all solidaritet och för att människans driv och vilja att ha rättigheter och friheter är så stark och enastående och mäktig i alla de former och uttryck det tar och Iran är ett tydligt exempel på hur denna viljan och kampen tagit sig i uttryck på en mängd olika sätt: genom motstånd, kultur, fotografier, musik, protester, kramar, solidaritet med minoriteter, strejk, civilt motstånd osv.

Påverkas du och dina närmaste av det som sker i Iran? Hur?

Ja absolut. Vi har nära släktingar där och brukar resa dit med jämna mellanrum. Det är mitt andra hem. Så, det som händer i Iran är väldigt närvarande i min och min familjs dagliga liv. Ibland får vi kontakt med våra släktingar och för deras säkerhet pratar vi inte politik eller heller om detaljer om vad som sker. Men min mamma berättar att en av hennes systrar brukar skriva till henne kring saker som inträffat.

Har du tankar om vad som hänt historiskt i Iran?

Ja många tankar. Framförallt tänker jag att Irans historia kantas av så mycket sorg. Och att dess geopolitiska läge gjort att Iran varit föremål för ingripanden av väst. Först britterna på slutet av 1800 talet. Senare att Mossadegh avsattes, att Mohammad Reza Shah kom till makten mha USA och att Khomeini fick stöd av amerikanska administrationen att komma till makten i Iran efter förra revolutionen 1979. Och mitt i allt detta finns ett folk, ett folk med en unik mångfald av folkgrupper, kulturer och språk. Som tillsammans kunnat gå ihop och kämpa för sin egen och varandras frihet. Och som, trots år av förtryck och våld, tortyr och fängslanden, fascism och propaganda, ändå har ett hopp. Ett hopp om en ljusare framtid. Det är både vackert och sorgligt på en och samma gång.

Hur ser du på framtiden kopplat till det som händer i Iran?

Med oro för det som människorna där utsätts för. Samt en del oro för att regimen inte kommer vika sig.
Men jag känner mer hopp än oro för att det kommer bli ett regimskiftet. För varje familj som förlorar ett barn, har regimen skapat fler fiender. Folkets vrede över det som de och deras familj och vänner blivit utsatta för växer för varje dag.

Kön:

Kvinna

Namn (hur du vill bli presenterad om din berättelse delas på Stockholms Kvinnohistoriskas hemsida eller sociala medier):

Exiliranier sedan 2 årsåldern

Fortsätt bläddra