Scrapbook

Berättelse om saken

En bok som har ”scrapbook” tryckt på bokryggen. Den har länge funnits i arkivet på Sjöhistoriska museet men har först under senare år blivit ordentligt identifierad och knuten till den kvinna som på de tomma bladen både skrivit och målat. Hon hette Edla Ulrich (1816-1897) och hon tillägnade scrapbooken sina brorsbarn systrarna Anna, Ellen och Sigrid Ulrich. Allas namn är skrivna på första sidan.

Akvarellerna skildrar hus, landskap och flora på den västindiska ön Sankt Barthélemy som var i svensk ägo 1785-1878. Edlas bror som var svensk guvernör på ön tog dit sin syster som lärarinna till sin och hustrun Josephines tre döttrar. De tillbringade cirka 10 år på ön och reste hem 1878 då ön återgick till Frankrike för en symbolisk summa.

Scrapbooken ger anledning till att sätta sig in i ett livsöde för en borgerlig svensk kvinna under 1800-talet. Fadern var handsekreterare åt kungen Karl XIV Johan och familjen bodde på Stockholms slott samt under somrarna på Gröndal på Djurgården. De deltog i huvudstadens sällskaps- och kulturliv. Eftersom hon var ogift så kom Edla att arbeta som lärarinna och guvernant i välbeställda familjer, så som många i hennes situation gjorde under denna tid.

Familjen hade nära kontakt med Sveriges koloni Sankt Barthélemy, först genom att Edlas bror Carl blev guvernör där och sedan genom att brodern sjömilitären Bror Ulrich efterträdde honom. Den stora händelsen i Edlas liv var troligen då hon i femtioårsåldern blev guvernant åt sina brorsbarn på andra sidan jorden. Edla grundade även en skola för mörkhyade barn på Sankt Barthélemy. Den fanns i nästan femtio år. Hon ägnade sig även åt att i tidens anda avbilda framförallt växter men också hus på ön, till exempel guvernörsbostaden. Människor är hon däremot inte så intresserad av men de förekommer som små knappt skönjbara figurer.

Att scrapbooken blivit bevarad kan vi tacka Edlas brorsdotter Sigrid för som skänkte den till Sjöhistoriska museet tillsammans med andra minnen från ön. Sigrid har berättat om den enformiga, alltför heta och torra tillvaron på ön då svenska korvetters besök utgjorde ett välkommet avbrott i tristessen. De stannade i flera veckor och systrarna Ulrich blev uppvaktade på danser och utflykter.

Efter återkomsten till Sverige 1878 bodde de tre ogifta systrarna tillsammans hela livet. Först bodde de tillsammans med fadern i sjöofficersbostad i Långa raden på Skeppsholmen i Stockholm. Efter hans död bodde systrarna nära Millesgården på Lidingö. Det är ovisst om faster Edla ingick i hushållet. Sigrid blev sekreterare i Fredrika Bremerförbundet och medverkade aktivt till bildandet av en allmän pensionsförsäkring för sjuksköterskor.

Läs mer …

Ring

Berättelse om saken

Ring av guld med miniatyrporträtt föreställande Märta Helena Reenstierna (1753-1841), även kallad ”Årstafrun”, samt hennes dagböcker från år 1793-1839. Årstafrun var ryttmästarinna och fru på Årsta gård/säteri under 66 år, det var en mindre herrgård i Stockholms utkant (då), strax utanför Hornstull. Ringens porträtt är det enda kända av henne, och dess tillblivelse beskrivs vid flera tillfällen i dagboken. Vid maken Christian Henrik von Schnells namnsdag den 16 september 1796 skriver Årstafrun ”Om morgonen gav jag min Käre man den ring med mitt Portrait som nyligen var förfärdigad.”
I dagböckerna kan vi ta nära del av Årstafruns liv, sysslor och reflexioner om stort och smått i närapå ett halvt århundrade: 47 år. Dagböckerna ingår i Nordiska museets samlingar, och är utgivna i bokform (se referenser nedan).

Ringens utformning är typisk för tiden. Den är målad av en officer som även var konstnär - det var före kamerans tid och inom det militära var det viktigt att kunna måla, rita av, dokumentera. Ringen var också en kärleksgåva, ett minnesföremål. Namnsdagar firades vid tiden oftare än födelsedagar.

Läs mer …

Dagböcker

Berättelse om saken

Fyra dagböcker skrivna av Elin Sirenius under åren 1874-1880. Elins första dagbok sträcker sig från den 25 maj 1874 till Nyårsnatten 1875. Elin är 17 år då hon börjar skriva. Hon skriver om resor, baler och middagar men även också om vardagliga händelser, relationer och människor i sin närhet. Hon skriver om när hon är tärna på sin vän Hilmas bröllop, om det händelserika besöket i Uppsala och om resan till Kalmar, där hon och hennes mamma lämnar sin lillasyster Signe på flickskola.

Hur tonårsångest kunde kännas 4 september 1874: "O hvad jag känner mig olycklig i qväll, allting går emot mig. Mamma förebrår mig att jag är så retsam, förbehållen och allt möjligt och att jag inte duger till något, o, om hon endast viste hvad det smärtar mig när hon säger så, desto hårdare och slutnare blir jag, när jag någon gång bemödar mig att vara god händer alltid att något går emot och då är det slut med mig. Jag känner rigtigt en inre jäsning i mig som om jag ville explodera men jag måste qväfva det tills jag lägger mig, då jag ger den luft i tårar."

Läs mer …
Visar resultat: 1 till 3 av 3